Kom på mingel och boksläpp av böckerna Getrud, No one left to blame och Stories Concerning Heimaey.
Gertrud
Maja Daniels
År 1667 anklagades den 12-årig flickan Gertrud Svensdotter för att ha gått på vatten i Älvdalen. Denna händelse markerade början på den svenska häxjakten, en period av masshysteri och skräck i Älvdalen och dess närliggande regioner. I den kommande boken Gertrud använder Maja Daniels fotografi för att omformulera historien och myten kring dessa händelser, och skapa en samtida dialog kring dem.
Daniels – som har familjeband till Älvdalen – växte upp med att höra sin farmor berätta om historien om Gertrud Svensdotter. De häxprocesser som följde, nu kända som ”Det stora oväsendet”, krävde under 8 års tid över 300 människors liv. Än idag betraktas denna period som en av de mest obegripliga, makabra och mörka perioderna i Sveriges historia.
De flesta av fotografierna i Gertrud har skapats genom interventioner i skogslandskapet. Med hjälp av historiskt laddade omgivningar, ett antal karaktärer och till synes talismanliknande föremål iscensätter Daniels en surrealistisk-inspirerade ambitionen att ”återförtrolla världen”. Som en reaktion på samtida synsätt där skogens värde lätt förminskas till en ”resurs”, vill Daniels återskapa den som en plats för berättelser, myter och magi. Daniels fotografier varvas med fotografier gjorda av Älvdalsfotografen Tenn Lars Persson (1878-1938), vars verk hon även arbetade med i sin tidigare bok Elf Dalia. I boken Gertrud förvirrar de sammanflätade fotografierna betraktaren och rubbar idéer om plats och linjär tid.
”I den här serien använder jag fotografi som ett verktyg för mytskapande. Myter är öppna för tolkningar men vägrar att vara helt låsta. Fotografier fungerar på ett liknande sätt. Kärnan i det som uttrycks i en bild ligger någonstans i det osynliga eller i dess tysta associationer. Att forma sina egna ritualer och skapa nya myter som bygger på element från redan existerande myter, blir ett sätt för mig att utvidga och utmana vissa historiska konstruktioner och visa hur ett visuellt narrativ kan återskapa vår relation till det förflutna, och samtidigt till vår nutid och framtid.”
Maja Daniels (f. 1985) är en svensk fotobaserad konstnär och filmskapare vars arbete kretsar kring historia, minne och hur dessa föreställningar påverkar vår syn på nuet. Hennes arbete inkluderar sociologisk metodik, ljud, rörlig bild och arkivmaterial i syfte att ytterligare utforska varje mediums narrativa och performativa funktioner.
Hennes verk har ställts ut och publicerats över hela världen, hon har mottagit ett flertal priser och stipendier och är universitetslektor i film och fotografi vid enheten för film, fotografi och litterär gestaltning vid Göteborgs universitet (HDK-Valand). Majas första bok Elf Dalia; (MACK, 2019) blev internationellt uppmärksammad. Den nominerades till Aperture-Paris Photo First book Award 2019 och vann priset Årets svenska fotobok 2020. Elf Dalia har sedan dess expanderat till en internationellt turnerande utställning. Daniels’ gjorde sin första kortfilm My other Half år 2015, som följdes av Min vän Barbro 2018 som vann Fotografiskas dokumentärpris samma år. Hon har sedermera skapat ett antal videoinstallationer och hennes senaste kortfilm Hennes Små Röda kommer att ha premiär under 2025. Maja är baserad i Malmö och Göteborg.
No one left to blame
Charlie Hay
Jag var på en begravning förra sommaren. Prästen sa: ”Det är inte vår uppgift att fråga varför. Det finns bara en person som vet varför, och han är inte längre med oss.” Prästen hade varit vän med mannen som låg i kistan framför oss i många år – längre än jag själv levt. De brukade jaga älg tillsammans, och jag minns från min barndom att prästen alltid var tvungen att sova på golvet i jaktstugan för att han var så väldigt lång. Var han verkligen så lång att sängarna inte räckte till, eller var det bara något de sa till mig som barn? Jag har sett längre människor i mitt liv.
Vad kan man säga som präst och vän när en person tar sitt liv och man har hans familj och barn framför sig i kyrkan? Eller är det, som prästen sa, att vi inte ska fråga oss varför?
Jag var på väg till en festival för att ställa ut bilder från projektet No One Left to Blame när jag fick ett telefonsamtal där jag fick veta att personen hade tagit sitt liv. Det var, och är fortfarande, väldigt svårt att förstå. Jag var på festivalen för att visa bilder om självmord, andra självmord. Fotografier jag tog för att jag aldrig förstod varför man gör det. Kvällen då jag hängde upp bilderna kändes helt overklig. Och nu får prästen mig att ifrågasätta varför jag har ställt mig den frågan i så många år.
Efter att en vän begick självmord 2011 har jag försökt förstå varför. Varför tar en 21-åring sitt eget liv? Jag vet inte varför och ingen annan vet varför han inte längre är med oss.
No One Left to Blame är ett projekt om självmord. Jag vet att det finns många som kämpar med psykisk ohälsa och jag vill bidra till att normalisera samtalet om det.
Charlie Hay (1987, Orrmo, Sverige), är konstnär och aktivist med en internationell MFA från Trondheim Academy, Norge. Hays arbete är ofta politiskt och projekten en mörk humor. Från självmord till landsbygdspolitik och filosofiska synpunkter på livet använder han sin kamera för att fokusera på viktiga ämnen i vårt samhälle. Hans arbete har visats både nationellt och internationellt med separatutställningar i Kiel, Tyskland på Kunstraum B, House of Photography i Oslo, Norge, Anexet i Sveg, Sverige, Bergen Kjøtt i Bergen och Vasli Souza i Oslo. År 2013 tog han sin BA från The Sir John Cass School of Art, Architecture and Design (The Cass).
Hay är medgrundare till Uncertain States Scandinavia, en konsttidning som fokuserar på linsbaserad konst. Uncertain States curerar även festivaler, galleriexponeringar och konstnärssamtal.
Hays arbete skapas av nödvändighet, och han menar att bilder är som bäst när något står på spel. Ibland kan det kännas som att livet självt står på spel, att blotta känslor för att kunna gå vidare i vardagen. Ångest, oro och sorg är ofta utgångspunkterna för ett verk och dess processer, men samtidigt drivs det lika mycket av kärlek.
Stories Concerning Heimaey
Erik Berglin
Klockan 01:55 väcks befolkningen på en liten ö strax söder om det isländska fastlandet av ett kraftigt jordskalv. Vulkanen på Heimaey har inte haft utbrott på över femtusen år. Men denna natt, den 23 januari 1973 sprutar plötsligt en kraftig kaskad av lava hundrafemtio meter upp i luften. Polisen i det lilla samhället åker runt med sirener och väcker invånarna. Inom loppet av några timmar evakueras de dryga femtusen invånarna.
Jag hörde talas om den här händelsen efter att ha sett filmen Sans Soleil av den franske regissören Chris Marker. I en stillsam panorering visas samhället på Heimaey som begravts av lava. Synen av de vita takåsarna som stack upp ur den svarta, ogästvänliga landmassan hade en enorm dragningskraft på mig. På en blogg läser jag att en person omkommit under utbrottet. Istället för att fly hade mannen brutit sig i byns apotek. Även om jag kan förklara varför så finner jag att det är nåt märkligt med mannens död. Varför skulle han prompt in i apoteket i samma stund som ön drabbades av det första utbrottet på femtusen år? Jag får ett märkligt begär av att ta reda på vad som egentligen hände den där vinternatten för så många år sedan och bestämmer mig för att åka till Heimaey.
Boken är uppbyggd av fragmentariska och voyeuristiska iakttagelser i bild och text. Man tas med på en resa till Island och får följa historiska händelser och fenomen som på olika sätt relaterar till den lilla ön Heimaey. Fakta och fiktion blandas, text varvas med landskapsbilder och collage gjorda med analog och digital retusch. Det är genreöverskridande och lika mycket ett porträtt av upphovspersonens maniska process som en skildring av ett vulkanutbrott.
Erik Berglin (f. 1980) utforskar gränserna för vad fotografi kan vara idag. Hans praktik sträcker sig från abstrakta montage till berättelser som blandar fakta och fiktion men kan även resultera i interventioner i offentliga rummet. Han gör främst kollage med approprierade bilder som frigörs från sina ursprungliga sammanhang med hjälp av en sax eller olika programvaror.
Berglin kommer från en konceptuell tradition och följer strikta regelverk men skapar alltid utrymme för oväntade och okontrollerbara händelseförlopp i processen. Ofta har hans verk en oväntat twist som blir tydlig i verksbeskrivningar eller titlar. Verkets tillblivelse är viktigare än själva motiven men han strävar alltid efter att skapa visuellt intressanta bilder och naturen är ett återkommande tema.
Han avslutade sin MFA vid Akademi Valand i Göteborg 2010 och har sedan dess gjort ett hundratal utställningar. Hans första bok The Bird Project 2006 – 2017 vann pris på Svenska Bokkonst och Svenska Fotobokspriset 2022. Bildsviten Tulip Variation valdes ut till The Challenges of Photography and its Museum for Tomorrow på Musée de l’Elysée i Lausanne (2020) och ingår i Thames & Hudsons bok Flora Photographica (2022)